ADDISONS

I helgens Pralin-bilaga som kom med DT så kunde man läsa Elenas historia om hur det upptäcktes att hon hade Addisons. Efter att jag hade läst så brast det för mig. Det var så mycket som kom tillbaka, så många tankar & känslor. Vi kan ju prova ta det från början hur allt startade. Elenas historia kan du läsa här


När Signe var 6 månader ungefär så märkte jag av att jag mådde illa ofta och var trött, magen hade nog också börjat krångla vid den här tidpunkten. Min första tanke var att jag förmodligen var gravid igen eftersom symptomen stämde bra in på det. Efter otaliga tester både hemma & på MVC så kunde vi då konstatera att så var absolut inte fallet. Livet flöt vidare men jag mådde fortfarande inte bättre, snarare sämre.

Några månader senare kontaktade jag vårdcentralen för att avtala besök med läkare. Illamåendet & tröttheten var fruktansvärd och det var kämpigt att försöka ta sig igenom dagarna som gick. Väl på VC så konstaterade läkaren att "du har ett barn som är 1 år gammalt. Du ska vara trött & slut." Jag försökte försvara mig med att Signe inte var något krävande barn och att hon sov hela nätterna igenom så det var inte det som det var fel på. Då bestämde läkaren att jag behövde träffa en psykolog, eftersom det hade krupit fram att mina föräldrar var skilda & min mamma hade haft Leukemi när jag var liten & inte funnits där hela tiden för mig under sin sjukdomstid. Hon var övertygad om att det var det jag funderade på eftersom jag själv blivit mamma nu.

Sagt & gjort. Jag gick på 2 träffar med psykologen och hon var väldigt bra, inget ont om henne, men jag mådde fortfarande inte bättre. Var på väldigt dåligt humör hela tiden, bråkade mycket med mina allra käraste. Var mest arg för att ingen tog mig på allvar när jag sa att jag mådde dåligt. Vid den här tidpunkten så hade massa mörka fläckar börjat uppenbara sig på kroppen. Knogar, knän, armhålorna och runt brösten där BH:n suttit åt. Började även få väldigt dålig aptit, blotta tanken på mat gjorde mig illamående. Fick även magsjuka ett flertalet gånger och jag blev så himla dålig varje gång. Det tog om hela tiden också. Kroppen var alldeles urpumpad.

Jag funderade på om det var min dåliga kondition som gjorde mig såhär och anmälde mig till en step-up kurs. Första gången var hur rolig som helst men sedan orkade jag knappt ta mig igenom uppvärmingarna. Benen vek sig under mig och jag ramlade ofta under passen. Illamåendet blev värre & värre och jag var så svag i kroppen. Bara att borsta tänderna var en utmaning då jag inte orkade stå upp vid handfatet utan fick lov att sätta mig ner varje gång. Ännu värre var det att lyfta upp Signe på skötbordet och byta på henne.
Mitt i allt detta skulle vi till att byta hus med Andreas föräldrar & allt vad det innebär. Nedpackning av saker och renovering av vårt blivande vardagsrum. Det fick lov att göras! Jag fick ta pauser, men vissa dagar orkade jag helt enkelt inte packa och riva tapeter. Gunilla, Andreas mamma gjorde en stor del av det jobbet och det är jag så tacksam för idag!
Andreas har berättat i efterhand hur hjälplös han känt sig när jag var så som jag var. Han kände väl också på sig att något var fel men kunde inte sätta fingret på vad. Jag har haft sån tur att träffa honom som är en så otroligt engagerad pappa. Den bästa helt enkelt!

Veckorna gick och jag funderade på om det var såhär mitt liv skulle se ut nu. Är det verkligen såhär det är att vara småbarnsförälder? Mår alla mammor såhär? Samtidigt så började tanken på ett till barn smyga sig på. Trots att jag mådde som pesten så var ju livet som mamma helt fantastiskt underbart! Vi hade ju fått världens finaste dotter! Hur kan jag ens tänka på att jag mår dåligt? Min stora dröm var ju även att jag skulle ha minst två barn ganska tätt för jag ville så gärna att de inte skulle behöva vara ensamma när de växte upp. Själv har jag inga syskon och det saknar jag nu när jag blivit vuxen. Vi bestämde att vi skulle börja försöka. Ett vansinnigt beslut kan jag tycka idag när jag knappt kunde ta hand om mig själv.

Vågen hade börjat rasa på kilon nu och den enda näring jag fick i mig var ett glas blåbärssoppa på morgonen och några enstaka skedar mat resten av dagen.
De två dagarna jag jobbade i veckan var plågsamma att ta sig igenom pga illamåendet och axlarna hade börjat värka nåt så fruktansvärt. Jag fick tid hos sjukgymnasten och gjorde några besök där men det blev inget bättre. Bokade även ett nytt läkarbesök på vårdcentralen pga av illamåendet och min krångliga mage. Hon skrev ut nån magmedicin jag inte ens provade. Jag förstod att det inte var någon idé.

Det hade nu blivit Maj 2011, vårat nya hem var ett flyttkaos och ägglossningstesterna jag hade köpt för att vara säker på dagarna jag kunde bli gravid hade inte alls gett utslag när de borde. När jag var ensam hemma med Signe så somnade jag i soffan när hon lekte brevid mig. Ringde till Andreas när han var på jobbet och grät för att jag mådde så dåligt. Sov väldigt oroligt om nätterna. Hade även fått en tid till läkaren på företagshälsovården för mina onda axlar.


Onsdag 5:e Maj besöker jag läkaren och tar Andreas med mig för att även han ska få berätta hur dåligt jag mår. Börjar vid det här laget förstå att det måste vara nåt allvarligt fel på mig. Cancer kanske? Hjärntumör? Allt det värsta såklart..

Till en början så kändes det inte som att läkaren trodde på mig denna gången heller. Jag bröt ihop och berättade om mitt ihållande illamående, viktnedgången, hjärtklappningen, yrseln och att jag inte fick i mig nån mat om dagarna. Det värsta av allt var ju att jag kände att jag inte klarade av att ta hand om Signe längre.
Han tog blodtrycket som var väldigt lågt och pulsen kände han inte för den slog så fort. Dom gör även ett ekg på hjärtat. Får en ny tid dagen efter för att ta lite prover. Sover resten av onsdagen. På kvällen ringer läkaren för att höra hur jag mår. Han berättar även att sköterskan som tog ekg:t på mig hade sett att jag hade som mörka fläckar eller blåmärken över hela överkroppen och han undrar om jag fått stryk hemma(!) Den anklagelsen blir bara för mycket. Ännu värre var det för Andreas att få höra nåt sånt. Han säger även att om jag blir värre så måste jag åka in.

Torsdag 6:e Maj. Åker till Företagshälsovården tidigt för att ta prover och åker sedan hem och lägger mig & sover. Väcks utav att telefonen ringer vid lunchtid och det är läkaren igen. Han undrar hur jag mår. Han berättar också att han misstänker att det skulle kunna vara något med mina binjurar och att han varit kontakt med en läkare i Mora som tyckt att jag skulle komma in till akuten så dom får se hur jag mår. Han vill att jag ska komma in och hämta en lapp på företagshälsovården där det står lite mer ingående vad det är han misstänker. Jag googlar om binjurar och får upp en sida om binjuresvikt. Lättnaden är enorm när symptom efter syptom stämmer in på mitt tillstånd. Vi ringer in barnvakt och jag tar en dusch innan vi åker. Tar mig knappt ur badkaret för att jag är så darrig på benen. Schampot som jag använde till håret gör mig illamående än idag när jag känner lukten av det.
I vansbro hämtar vi lappen som läkaren skrivit och där ser jag att han noterat nåt om "Addisons sjukdom" alt. "Addisonkris". Förstår då inte att det är en kronisk sjukdom utan jag tror att det bara är något tillfälligt och att jag bara har brist på någonting.
Hela bilresan får jag sitta med en påse i famnen för jag mår så illa. Väl inne på akuten så blir jag inskriven sedan följer några timmars väntan. Får tillsist träffa en läkare som berättar att dom misstänker att det är Addisons och att det väldigt allvarligt. Hon säger också att under en läkarkarriär så brukar man få ett sånt här fall sedan har man uppfyllt sin kvot. Så ovanligt är det.


Jag blir uppskickad på medicinavdelningen och där tar dom massa prover, jag får ett dropp för jag är så uttorkad och dom berättar lite mer om sjukdomen. Provsvaren kommer dröja för dom måste skickas iväg. Jag kommer förmodligen få stanna över helgen. Längtan efter Signe är nästintill outhärdlig.
Morgonen efter får jag första dosen kortison intravenöst och det tar inte många timmar innan jag orkar stå upp igen och borsta tänderna utan stöd. Resten av dagen blir jag bara starkare och starkare och jag börjar bli hungrig och illamåendet försvinner sakta men säkert!
Mamma, pappa & Signe kommer och hälsar på under helgen och jag får permission för att åka ner på McDonalds och äta! Jag är hungrig igen och jag orkar stå & gå! Helt fantastiskt! Det är som jag fått livet tillbaka!



På måndagen får jag det konstaterat att det är Addisons jag har. Jag skiter i vilket, är bara så himla glad att nån äntligen trott på mig och att jag fått en diagnos. Dessutom mår jag fantastiskt bra! Blir utskriven och sjukskriven resten av veckan. Nu börjar mitt nya liv!

Ungefär en vecka efter att jag kommit hem så gör jag på rent infall ett graviditetstest som otroligt nog visar positivt! Trots att jag var så dålig så har jag blivit gravid ändå. Ett litet mirakel växer i min mage och alla tester & ultraljud visar att det är en frisk liten bebis som växer därinne! Beräknas anlända Januari 2012!